Från allra första början spelade man golf med bollar gjorda av trä och sten. Romarna använde i sitt spel Paganica bollar gjorda av läder som fylldes med fjädrar. Det är osäkert om det var influenser från romarna som gjorde att även golfarna började använda bollar av detta material i början av 1600-talet.

Fjäderbollen

Användandet av fjäderbollen fick golfen att ta ett stort steg framåt. Bollen var mycket mer kontrollerbar i jämförelse med de tidigare träbollarna. Det finns register bevarade som talar om att fjäderbollar importerades till Skottland från Holland så tidigt som under sent 1480-tal. I ett tullregister har man hittat bevis på att Richard Clays betalat sex groats för att exportera en tunna med golfbollar till Skottland.

1618 beviljade James VI av Skottland ett monopol för tillverkning av fjäderbollar åt James Melville och hans partner. Monopolet gällde i 21 år. Vad James Melville gjort för att få monopolet är okänt. Melville kom att hyra ut namnet till andra bolltillverkare med kravet att varenda tillverkad boll skulle bära hans namn. Att hyra ut namnet var en bra affär för Melville eftersom det tog väldigt mycket tid att tillverka en fjäderboll och en riktigt duktig bollmakare kunde göra högst 4 bollar per dag.

Det var inte bara det tidskrävande i att göra en fjäderboll som var problemet för tillverkarna utan det fanns även en ren hälsofara i tillverkningen. Lungorna fylldes av damm från fjädrarna och det ständiga trycket mot bröstet för att få in fjädrarna i bollen tog hårt på kroppen. Bollen tillverkades av 3 stycken flikar ko- eller hästhud. Dessa delar syddes ihop med en tunn tråd. Man lämnade en liten öppning så att skinnet kunde vändas ut och in och trådarna döljas. Bollen lades i en skålformad hållare och i öppningen pressade man sedan i blöta fjädrar med speciella verktyg. Antalet fjädrar sägs var lika många som krävdes för att fylla en hög hatt.

De sista fjädrarna pressades in med ett specialverktyg som bollmakaren tryckte mot bröstet.

När bollen var helt full syddes hålet igen och man lät sedan fjädrarna torka. Dessa utvidgades då samtidigt som skinnet krympte. Man fick efter ca. 2 dagar en hård boll. Bollen målades sedan med en vit färg som skyddade mot smuts. När färgen torkat och stämplats med tillverkarens namn var den klar att sälja. En boll kostade mellan 3 och 4 shilling, mer än en klubba på den tiden.

Nackdelarna med bollen visade sig när det var regnigt väder, blöt mark eller om spelaren träffade bollen dåligt. Dåligt väder fick bollen att bli blöt och då mjuknade skinnet upp och bollen blev ospelbar. Dåliga träffar kunde i värsta fall resultera i att bollarna sprack. Längden man kunde slå en fjäderboll varierade. Var det torrt på banan kunde bollen gå ca. 165 m, var det blött fick man iväg den ca. 135 m.

Guttapercha

Den industriella revolutionen i Storbritannien skulle komma att påverka golfen som inte ändrats på flera hundra år. Gummi användes flitigt i början av 1800-talet t ex för att göra saker vattentäta. Man gjorde också olika typer av bollar av gummi. Det var därför endast en fråga om när, inte om, någon skulle försöka göra en boll anpassad till golf av gummi.

Bollen som kom att kallas för ”guttyn” tillverkades för första gången av en präst från St Andrews. 1848 hade Robert Adam Paterson mottagit en marmorstaty av Vishna från Indien. Statyn var inbäddad i guttapercha som skyddade den under den långa färden. Guttaperchan gjordes av saften från ett tropiskt träd som oftast växer i Malaysia, Indien och på Sri Lanka. Som den hängivne golfare Paterson var fick han en idé om att använda materialet för att tillverka en golfboll. Han visste att guttaperchan kunde mjukas upp genom att värmas.

Han värmde således upp materialet och formade det som en golfboll. När den svalnat blev den stenhård och helt perfekt.

Bollen blev dock inte någon succé direkt eftersom den inte flög så bra. Den hade en tendens att dyka rakt ner efter en liten bit i luften. De som trots allt spelade med guttyn uppmärksammade att den flög mycket bättre i slutet av rundan när den blivit lite hackad av tidigare slag. Från början hade man lagt bollen i varmt vatten efter rundan för att den då blev slät och fin igen. Men eftersom den uppförde sig lika dåligt i början av nästa runda så började man experimentera med olika typer av skåror på bollarna. Bollens flykt blev nu betydligt bättre och bollen, som höll bättre och var mycket billigare än fjäderbollen kom att ta över marknaden totalt.

Haskell

1898 utvecklade den förmögne amerikanske tandläkaren och amatörgolfaren Coburn Haskell en egen golfboll. Tillsammans med Bertram Work, ingenjör vid Goodrich Rubber Company tillverkade han en boll som hade en hård gummikärna om vilken de lindade en gummitråd och omslöt det med ett skal av guttapercha.

Många tillverkare tog efter Haskells framgångsrecept och försökte överträffa hans boll genom att testa de mest otroliga fyllningar i kärnan. Man provade t ex med kork, bly, kvicksilver och kullager. Det forskades också i hur bollens skal påverkade uppträdandet och mellan 1900 och 1920 kunde spelarna välja mellan över 200 olika golfbollsmodeller. Tillverkarna hade olika mönster och dessa varierade i massor, allt från små runda knölar till trianglar och rutor.

Som med alla nya produkter tog det dock en tid att få alla att fullt ut acceptera nymodigheterna. Så sent som 1914 spelade J.H. Taylor, James Braid, Harry Vardon och George Duncan en fyrbollsmatch där de lät guttyn utmana Haskell-bollen. Den nya bollen visade sig både hålla bättre och gå betydligt längre. Nu var guttyn definitivt en historisk boll.

Bollens vidare utveckling

Fram till 1920-talet fanns inte någon standardvikt för golfbollar. De flesta bollar vägde antingen 1.62 ounces och var 1.62 tum i diameter eller vägde 1.68 ounces och hade en diameter på 1.68 tum. Den mindre bollen var den brittiska bollen medan den större endast användes i USA.

1921 beslutade Royal & Ancient att bollen inte fick vara mindre är 1.62 tum i diameter och inte väga mer än 1.62 ounces. USGA tog efter och använde samma regel. Amerikanerna experimenterade dock vidare med sina bollar och försökte hitta en boll som skulle vara ”bättre för den stora massan”. I januari 1932 ändra de sina regler och kom att använda den större bollen. 1968 beslutade brittiska PGA att man skulle testa den amerikanska bollstorleken i alla sina tävlingar under 3 år. Under tiden experimenterade man med en boll som hade en storlek på 1.66 tum i diameter. Man beslutade 1972 att fortsätta med den stora bollen i ytterligare 3 år. 1974 beslutade Royal & Ancient att den större bollen skulle användas i The Open Championship.

Ett problem med den nya utrustning som hela tiden kommer är att spelare slår längre och längre.

USGA och Royal & Ancient har därför satt upp en del regler för att kontrollera att utvecklingen inte går för långt jämfört med den längd på golfbanor vi har. 1986 meddelade R&A att den lilla bollen skulle förbjudas med start den 1 januari1990.

Copyright © Hickory & Linksland