Skotska hickorymästerskapen! I år kombineras de skotska äventyren med The Hickory Grail och har således flyttats i tid från sista fredagen i maj till början av juli och från East Lothian till Kintyre.
För oss började resan med golffri semester i Edinburgh följt av en kort resa till St. Andrews. Väl framme blev det 27 hål på damernas puttingbana – The Himalayas – i lätt duggregn, men vad gör väl det! Två HIO:s inkasserades och med det en gratis GT på Russel Hotel från spelkamrater Mueller och Kjell.
Vi hade ingen tur i balloten till the Old Course och såg fram emot en sen eftermiddagsrond på lördagen på The Crail. Jag slog till med en morgonjogg på the Old Course medan Stefan Kjell var klok nog att ta en morgonpromenad inom starterbåset för att fråga efter eventuella återbud. Högst otroligt så fanns det en ledig fyrboll 09.30 (ca en timme fram i tiden) som vi slog till på – snabb påklädning för att springa ner och registrera sig, tillbaka till B&B för frukost och byte till spelklädsel och ändå på puttinggreen ca 15 min före start! Tur allt är centralt i golfens hemstad!
Jonas, Lotte, Martin, Stefan Utslag 11:e Utslag 17:e tee
18:e – en fantastisk avslutning, alltid med publik
Herrskapet Mueller, Stefan Kjell och jag hade en fantastisk dag med hickoryklubborna på golfens födelseplats – vilken uppladdning inför kommande vecka med The Grail och Skotska Hickorymästerskapen! På söndagen korsade vi Skottland och tog färjan från Ardrossan till Cambeltown för att anlända till vårt hyrda hus i Machrihanish – rakt över landsvägen från 18:e green. Veckan i Machrihanish inleds med The Hickory Grail (annat inslag) och först på torsdagen är det dags för slagspel igen.
Dunaverty GC – backigt, smått och väldigt originellt
Först ut är George Colville Trophy (sannolikt det fulaste vandringspriset i BGCS kalender), vilken ska avnjutas på Dunaverty GC i Southend längst ner på sydspetsen av Kintyrehalvön.
Bengt och Jenny Hunt med det ”vackra” vandringspriset
Dunaverty GC grundades 1889 med 18 hål redan från start. Banan lades om och förlängdes och klubbens första klubbhus stod klart lagom i tid för 2:a världskriget då golfen i Storbritannien stod i skymundan för historiens mörkare vingslag. Skådeplatsen, för det är makalöst vackert vid Dunaverty även om byn Southend känns som världens ände, för dagens golfbatalj har en brokig historia då det tidigare legat ett fort på klippan vid 4:e green.
Dunaverty rock
1647 belägrades ca 300 man ur MacDougall-klanen, som var katoliker, i fortet av den presbyterianska armén. När MacDougall-klanen erkände sig besegrade, fredsvillkor träffats och de belägrade skulle ge sig av från fortet blev de mangrant massakrerade. Fortet står inte kvar på klippan och det finns inget som helst inslag av våldsamheter i den lugnt avkopplande och natursköna omgivningen. Till och med banan bjuder på lugn och som en kontrast till tex Machriahanish är det endast två par 4-hål som överstiger 350 yards i längd!
Hamish Ewan slår ut på 11:e, 252 yards nerför….
Banan är alltså oerhört kort, 4577 yards från gul tee – med par 66 förvisso, och med flera korta par 4:or som är nåbara med drivern. Alla greener är kvadratiskt formade med rundade hörn och flera av dem är inhägnade med el-staket då både kor och får vandrar om kring på banan (ja, det är fri dropp och rengöring av bollen om den hamnar i dynga). Dagen bjöd på allt i från solsken, sommarvärme och vindstilla till mörkgrå himmel, regn och en bris på uppemot 6-7 m/s. De flesta hålen är blinda, men endast ett av par 3:orna, och utan siktpinnar hade det varit svårt att hitta rätt. Greenerna är, förutom fyrkantiga, små men mjuka och vänligt mottagande och inte blixtrande snabba. Allt är upplagt för låga scorer!
Kossorna tittar förundrat på….varför fyrkantiga greener tänker de kanske?
Jag hade själv en bra inledning med par-par-eagle (280 yard drive uppför till 1,5 m fr pinnen) -bogey-birdie följt av en massa par till det närmade sig slutet. Bogey på 14:e (lång par 3) för att ligga på par och jaga Henrik Peyrons 65 från söndagen. Dumt tänkt! ”Fin-fin” avslutning med bogey-trippel-bogey och 5 över par totalt sänkte den dagen.
På väg fr tee på 5:e Långa 17:e ”The Burn” – svårast på banan
Resultat, George Colville Trophy 2017
Brutto | Netto | ||||
1. | Jörgen Isberg | 70 | 1. | Bengt Gustafsson | 60 |
2. | Ingvar Ritzén | 70 s9 | 2. | Ingvar Ritzén | 62 |
3. | Jonas Fack | 71 | 3. | Chris Kempton | 62 hcp |
Dagen gick som synes i svenska tecken och Bengt tar glatt emot historiens fulaste vandringspris!
En stolt och glad Bengt med sin andra inteckning i GCT och Jörgen med sin andra raka bruttovinst
Efter en tveksamt njutbar middag på klubben styrdes kosan hem mot huset i Machrihanish och de sista förberedelserna för fredagens mästerskap.
Hål 1 ”Battery” – Blyertsteckning av Breck Speed
Fredag morgon, tar en jogging runda på stranden och längs några av hålen på banan i gråmulet och duggregn. Nattens ösregn har lämnat den annars torra banan blöt – speciellt 2:a och 17:e fairways är blöta så det plaskar runt fötterna – det blir långt idag! Tur att vi bara ska spela gul tee idag – 5971 yards och par 70. Vinden har i alla fall vänt och blåser åter från sydväst och i ganska moderat styrka inledningsvis.
38 britter, amerikaner och svenskar har alla förväntningar på en trevlig runda i glada kamraters sällskap, på en fantastisk golfbana samtidigt som det är spänt, laddat och förväntansfullt på att få golfen att fungera just idag.
Tee time 10.12 – Curt Sampson, Jonas Fack, Henrik Peyron (regerande mästare)
Då ruffen är tuff, tjock och våt bestämmer tävlingsledare Ian Hislop att nettotävlingen denna gång ska genomföras som poängbogey vilket visar sig vara ett snilledrag då nästan hälften av startfältet inte lyckades lämna in en bruttoscore!
Långa 1:an är en tuff inledning, trots en bra och lång drive väljer jag en lay up 20 m kort medan Henrik drar upp andra slaget på green. Curt, som slår lite kortare, spelar hålet som ett par 5 och vi går alla därifrån enligt plan. Spelet är stabilt de första nio för mig medan det går lite upp och ner för Henrik och Curt – tror jag är två slag före vid vändningen. Ryktet når oss att Ice (Jörgen Isberg) ångar på i första boll och att det är gasa som gäller! 10:e är första par 5 – bra drive, bra andra slag och en strålande spade mashie till 1,5 m fr pinnen – dagens första birdie ett faktum. Följer upp med chip och en-putt för par på 11:an medan Henrik gör birdie. 12:an är banans andra och sista par 5:a – återigen birdie och lite större andrum mot vilt jagande Henrik. 13:e är ett kort par 4 med en upphöjd green – jag hittar fairway och slår andra slaget till ca 5 m från pinnen medan Henrik tampas med ruffen och slår sitt andra slag kort varpå han skoningslöst drar i en putt från foregreen, upp över fronten och ca 20 m i nerförsbacke! Kan upplysa om att min rundas enda 3-putt blev konsekvensen. Jag schabblar till en dubbel på 14:e medan Henrik gör par – nu är skillnaden bara ett slag! Missar green på 15:e (par 3) men lyckas tråckla i en putt från semin mellan greenbunkrarna – pust! Lyckas hålla kolla på läget och avslutar med tre klockrena par på det avslutande motvindshålen där både 16:e och 17:e är svåra medan 18:e är skapligt enkelt. Tyvärr så trasslar Henrik till det och avståndet blir komfortabelt stort. Curt tappade lite hela tiden och var aldrig riktigt i fatt. Det visar sig senare att Jörgen schabblat lite på sista nio och att tre över par 73 skulle räcka till vinst – både brutto och netto.
Parputt på 18:e för mästerskapsvinst
Resultat, Scottish Hickory Championships 2017
Brutto | Netto | ||||
1. | Jonas Fack | 73 | 1. | Jonas Fack | 41 p |
2. | Jörgen Isberg | 77 | 2. | Chris Kempton | 39 p |
3. | Mikael Martinsson | 79 | 3. | Jerry Esselman | 36 p |
2018 återvänder Scottish Hickory Cahmpionships till East Lothian och Dunbar GC även till normaldatumet, sista fredagen i maj.
Machrihanish – akvarell av Breck Speed