När man i Storbrittanien la ut bansträckningar från början valde man naturligt de områden som gav ett fast men ändå sviktande underlag, men när den första golfboomen kom i slutet på 1800-talet blev man mindre kräsen och byggde banor på platser med ett mindre bra underlag för golfspel. I Sverige kan vi se en liknande historia. Man började lägga ut banor på sandig karg mark för att senare bygga på platser som på sommaren blir hård lera och på hösten en kletig gegga. Min undran är om detta kan ha betydelse för hur folk lär sig träffa bollen och njuta av spelet samt hur man lär sig utveckla olika sorters slag? Nu när många anläggningar kämpar för sin överlevnad, men ingen ger sig, kanske man ska fundera på vilka banor som egentligen ligger fel och där marken kanske borde användas till något annat?