Så var det dags igen! Hickorysäsongen startade, som vanligt, även i år med en tidig Major – Welsh Hickory Championships – på fantastiska Aberdovey. I år var det extremt tidigt, 18-20 mars, vilket innebar obefintlig golfträning inför mästerskapet. Undertecknad hann med 9 hål med vintergreener på Viken Links och 18 hål på St Arild med skapligt jämna om än långsamma greener innan avfärd. Även om vintern varit fylld av fysträning kändes det lite pirrigt att sätta sig på den tidiga SAS-flighten till Manchester torsdagen 17/3 tillsammans med fyra tappra HGH:are. Planen var att vi, plus en från Arlanda anslutande Stockholmare, skulle skynda till West Lancashire GC mellan Southport och Liverpool för en träningsrunda på den fantastiska linksen från 1873. Dagens bana är dock utlagd så sent som 1961 av CK Cotton, men tjänstgör som kvalbana när The Open spelas i området. Vi fem skåningar anlände i god ordning medan kamraten Erik fr Stockholm möttes av inställt flyg, omdirigering via Kastrup och en frustrerande dag på flygplatsen då vi andra njöt i fulla drag på en mycket vacker och trevlig bana i strålande solsken, ca 12 grader och svaga vindar. Emottagandet på klubben av såväl personal som medlemmar var fantastiskt – som hickoryspelare i tidsenlig mundering blir man alltid väl bemött! Vi spelade en 6239 yards lång par 70:a och resultaten var något blandade med en hel del bra slag och (minst) lika många dåliga – Micke Martinsson gick segrande ur striden med en fin 80:a. En snabb shandy och ett ombyte senare var vi på väg mot Wales, via MAN för att hämta en kokande Erik.

Fredag under ”The Welsh Weekend” innebär 3-mannalagtävling i poänbogeyformat samt individuell slagtävling på den sagolikt naturliga och autentiska linksen Borth & Ynyslas GC ca 45 min bilfärd från Aberdovey. Sägen säger att Borths 8:e green ligger närmare Aberdoveys klubbhus än Borth, dock med en bred flodmynning emellan. Klubben är från 1885, äldst i Wales, och banan gjordes om av Harry S Colt 1945. Den spelas ca 6000 yards med par 70. Lagtävlingen dominerades fullkommligt av Nigel Notley, Geoff Bleasby och Jean-Louis Panigel medan vi svenskar tog hand om det individuella scorandet (det är ju ändå slagtävling som gäller!) med Erik Brändström segrande på 79 tätt följd av Jonas Fack på 8o brutto.

Borth & Ynyslas GC, 8:e

Lördagen fylls av sociala aktiviteter på Aberdovey där en traditionsenlig foursomematch spelas mellan British Golf Collectors Society och Aberdovey GC. Matchen spelas märkligt nog med handicap (extra tillägg för kvinnor) och ”Sunningdale rules” – det är fostrande att alltid ge slag! Vidare får klubbens medlemmar spela med moderna klubbor och trots denna fördel(?) och fördelen av hemmabana brukar det bli skapligt jämnt – alla matcher spelas till 18:e hålet och det räknas vunna hål till slut. I år gick Abderdovey segrande ur tillställningen med ett håls marginal, vilket på ett förtjänstfullt sätt maskerades av Philip Truett, President BGCS under kvällens trevlig middag.

Söndag morgon – äntligen dags för tävlingsdebut och årets första Major. Precis som övriga dagar möts vi av svaga till måttliga vindar, en sval morgon med löfte om uppsprickande molntäcke och en värmande vårsol. Aberdovey spelas som sig bör – nio hål ut och nio hål hem med 9:ans green längst ifrån klubbhuset. Till skillnad från de senaste årens WHC är det medvind ut som gäller, i och för sig så svag att det knappt märks och en enorm skillnad mot åren 2013-2015 då det stormat rejält. Aberdovey bjuder på snabba och jämna greener och fairways med en fantastisk hård turf det tidiga datumet och vinterns regn till trots. Vi möts tyvärr av beskedet att banans signaturhål, 12:an, inte är i bruk utan 13:e, den normalt tuffa par 5:an, är delad i en par 4:a och en par 3:a. Det tofte hålet, som är en 135 m lång par 3:a, spelas från marknivå upp på sanddynernas topp raserades under stormarna 2014-2015 då sanddynen eroderades bort av havet. Delar av sanddynen är mödosamt återskapad och en ny green anlagd. Vad man kan se så blir nya 12:an minst lika utmanande som den gamla!

Aberdovey, nya 12:e

För första gången på sex år står en icke-svensk som segrare i WHC! I 2016-års upplaga vinns dessutom både scratchpriset och handicappriset av engelsmän!

Efter en skakig inledande dubbelbogey spelade segrande Chris Walker fantastisk golf med fina drivar mitt i fairway och makalösa mid irons in till de små och hårda greenerna.  Efter att ha varit 1-2 slag efter sedan 5:an kom jag äntligen ifatt på 15:e och trodde att jag skulle få Chris nerver i dallring. Så blev inte fallet, en makalöst fin parräddning på 16:e (fortfarande lika) och ett strålande inspel på långa 17:e avgjorde (jag slog andra slaget i greenbunkern och missade en tremeters parputt) i Chris favör. Med endast det 400 m långa 18:e kvar att ta in krävdes något speciellt. Chris bankade ut sin drive 220 m bort, mitt i fairway och jag pushade ut min i ruffen till höger. Chris valde en lay up 30 m kort om greenbunkrarna, vilket öppnade för en dumdristig tanke från min sida – en hög, 170 metersfade skulle ta mig över greenbunkern till höger och ändå ge en mjuk landning för att bli kvar på greenen. Till min stora ”förvåning” fastnade en bra slagen järnfyra i bunkern och chansen såg ut att vara förbi då Chris öppnade upp med dagens sämsta chip och en fyrameters parputt som han missade. Min fyrameters parputt stannade 2 tum kort i linjen och varsin bogey på sista gjorde Chris till en värdig vinnare. Grattis!

Aberdovey 16:e tee, segraren Chris Walker och en för dagen mindre lyckosam Stefan Kjell

2017 är det 31/3 – 2/4 som gäller! The Welsh Weekend kan verkligen rekommenderas!

Turnén avslutades med en måndagsrunda på Royal Lytham St Annes, kallt, blåsigt och en smula avslaget. Banan var i svåraste och längsta laget och kräver både målmedvetenhet och noggranhet. Förnedringen var nära hela tiden. Det är inte bara Adam Scott som har mardrömmar om de 206 bunkrarna……