World Hickory Open i golfparadiset East Lothian – Edinburgh’s Golf Coast.
Ja, då var det dags igen för World Hickory Open, som i år spelades på Gullane 2 & 3, med deltävlingen Hickory Challenge på Musselburgh Old Course, Craigielaw Golf Club och Archerfield Golf Club.
Incheckning som vanligt i North Berwick som ligger i golfparadiset East Lothian – Edinburgh’s Golf Coast.
I kuststaden North Berwick andas och lever man för spelet golf, boendeort är därför ganska självklar. Nära till alla banorna i regionen och inte minst, från hallen endast en full Brassie ner till en av de häftigaste True Links Courses naturen skapat, nämligen North Berwick Golf Club (West Links). Klubben grundades redan 1832, men ända sedan 1600-talet har man spelat golf här. En sann och äkta naturlig Links. Påminner om Old Course i St Andrews. 1:a tee ligger mitt i byn, sen följer man kustlinjen, vänder på 10:an och avslutar mästerverket där man startade. En hänförande utsikt över Firth of Forth, stranden och till kullarna i Fife, scenerna tar andan helt ur en, på gränsen till episkt. Par 3:an ”Redan” som har alla ingredienser för det ultimata golfhålet, är t ex. ett av de mest kopierade golfhålen i universum. Perfektion. This is True Linksland.
North Berwick
I området finns för övrigt några av världens äldsta och mest erkända banor, man behöver alltså inte åka många kilometer för att hitta fler oemotståndliga linksskatter. De ligger nästan vägg i vägg. Eller vad sägs om t ex. Muirfield, Dunbar, Luffness, Gullane 1, 2 & 3, Kilspindie, Craigielaw och Musselburgh Old Course. Alla dessa magiska mästerverk har en stor portion atmosfär och charm, med fantastiska panoramavyer. De är rejält utmanande, men i huvudsak av naturen formad layout, kräver strategi, improvisation och alla är extremt välskötta. Och inte minst, naturen är ständigt närvarnade och i havsvindarna skiftar banorna karaktär dag från dag, ibland timme för timme, vilket ger nya spelupplevelser – varje runda. Med andra ord – ett himmelrike för en hickoryspelare.
I området hittar man dessutom ytterligare Links/park-banor som är helt fantastiska, med omgivningar som också är spektakulära och alla har enastående finish, som: Archerfield, Castle Park, Glen, Haddington, Longniddry, Musselburgh Golf Club, Royal Musselburgh, Whitekirk och Winterfield. Man kan alltså lugnt stanna i området några veckor eller år…..
Deltävling 1. Hickory Challenge – Musselburgh Old Course
Dags att teea upp på världens äldsta spelbara golfbana, Musselburgh Old Course. Det sägs att Mary Queen of Scots spelade här redan 1567, men det första dokumenterade beviset på spel är från 1672. Musselburgh Links har även varit värdbana för The Open Championchip sex gånger. En mycket speciell 9-håls pärla som genom sin historia är helt unik i sitt slag. Den är uppfriskande, genuint mysig och förbannat rolig att spela. Lite kortare bansträckning än normalt, men som Hickorybana är den klockren.
Det luktar golfhistoria var man än vänder sig och banan ligger för övrigt inbäddad i en hästkapplöpningsbana, vilket gör den än mer unik. Och historiens vingslag märks i synnerhet på par 4:an Mrs. Formans, där man också kan mellanlanda på mytomspunna puben Mrs. Formans. Pub och hål har lämpligt nog samma namn.
Återinvigning av Mrs. Formans
Vi fick förmånen att vara de första som satte sina fötter i den nyrenoverade puben. Det kändes ganska mäktigt att gå in i denna upprustade ”Katedral”, där man vid greenkanten både kan läsa och ta på grinden in till baksidan av puben, vars inskrift lyder: ”The Cradle of Golf”. Vi tar för säkerhets skull huvudingången och – vilken ansiktslyftning – en total make over. Allt var nytt, ljust och fräscht. Tidigare ägare har tyvärr inte skött underhåll, varken på in- eller utsida och på insidan var den var före renoveringen ganska mörk, inrökt och även om vi gillade att klampa in på detta mytomspunna hak, så var det ärligt talat halvsunkigt, men nu – woow. Exteriört var allt nytt och ommålat. Allt från fasad, skyltar, trädgård, till pubdelen och
Mrs. Formans
inredningen var genomtänkt och i toppklass. Härligt, det kändes som en golfpub med gamla anor, men i modern tappning. Utmärkt att mellanlanda på och givetvis det ultimata 19:e hålet, för en Haggis, en malt t ex. MOCGC 10 Year Old (Specially Bottled for Musselburgh Old Course Golf Club) och törsten släcks med förslagsvis en Belhaven Best eller två…..
På puben hade vi också prisutdelning och vinnare i den första deltävlingen var nyblivne amerikanske hickorymästaren Mike Stevens, före Ewan Glen från New Club i St Andrews och på tredje plats Anders Werneman från Lunds Akademiska Golfklubb.
Kilspindie Golf Club – oemotståndlig golfskatt
På eftermiddagen drog vi till vår favoritbana Kilspindie. Denna makalösa och lite dolda skönhet är skräddarsydd för Hickoryspel. 5.500 yards of Traditional Scottish Links – bildad 1867. Ren och skär golfnjutning. Förutom den magnifika utsikten har banan en underbar layout med smala fairways, snabba greener, är ändlöst varierad och extremt välskött. Varje hål är dessutom pga. havsvindarna en ny utmaning, ibland timme för timme. Vinden kan t om. ändra riktning helt, vi har t ex. ibland haft motvind ut och motvind hem. Flera av hålen är fascinerande, som 8:an ”Gosford Bay”, en par 3:a som slås från en platå och delvis över sandstranden. När det blåser upp, kan hålet vara skoningslöst och spelas med allt från Wedge till Drive. På stranden ligger dessutom ofta sälar och spanar in en. Undrar förresten vad de tänker på, när det kommer ett gäng trädkramare med gamla trädstickor, uppsnofsade med plusfours, fluga/slips, keps och lammullströjor?
Läckra lundaben på läckra Kilspindie
Det 19:e hålet är också riktigt mysigt och där slår man sig gärna ner med en pint i den sköna soffan utmed panoramafönstret och följer sen inspelen på 18:e green. Hålet är en kort par 4:a på 253 yards, som ganska lätt kan nås för en hel del spelare. Eftersom greenen nästan ligger ända upp i klubbhuset, bara en smal stengång och en liten gräsbunker skiljer de två åt, kan en lätt bris förvandla hålet helt och göra vilken spelare som helst lite smånervös. Alltid lika spännande att sitta i baren och se på dramatiska avslutningar och om spelarna lyckas landa i baren eller på green. Att avslutningshålet är kort gör, som ni förstår, det långt ifrån lätt!
St Andrews, The St Andrews Golf Club, Eden Course, Dunvegan´s, Auchterlonies och St Andrews Cathedral & St Rule’s Tower.
R & A hade sitt höstmöte och därför var Old Course ockuperad hela veckan. Men eftersom några av oss aldrig spelat Eden Course var det läge att spela denna istället.
Banan var i fantastiskt skick, men när man gick längs muren till Old Course, började man fundera på valet. Det kändes ärligt talat frestande att hoppa över muren, Old Course är alltid en golfupplevelse utöver det vanliga, men Eden Course var faktiskt en mycket angenäm överraskning. Alla de sju banorna (The Old Course, Castle Course, New Course, Jubilee Course, Eden Course, Strathtyrum Course och Balgove Course) som ingår i St Andrews Links är som alltid välskötta och flera av hålen på Eden var riktig läckra. Banan är tuff, men ordentligt utmanande och spännande att spela. Sen är vyerna längs hålen vid strandlinjen riktigt imponerande. Speciellt hål 8:a, en par 3:a med en kraftigt ondulerad och såphal platågreen, där man teear upp med havet i ryggen, var riktigt småkaxig och kul att spela.
Därefter var det läge för en pint och något att äta. Upp till Klas skotska hemmaklubb The St Andrews Golf Club. Här luktade det som alltid verkligen golfhistoria, det kändes dessutom mäktigt att sitta vid panoramafönstret och spana utöver 18:e green på Old Course. Bordet brukar alltid annars vara ockuperat av The Oldest Member (kanske samma härliga gubbar som P.G. Wodehouse beskriver; ”and they has not played golf since the rubber-cored ball superseded the old dignified gutty”).
Innifrån St Andrews GC:s klubbhus ut mot 18:e green på Old Course
Proppmätta på fish & ships gick vi till Auchterlonies för att kika på Hickorydelen, men ingen Brian i sikte. Brian Nicholson som jobbat där i över fyrtio år, hade nyligen gått i pension. Det kändes vemodigt, men också märkligt att sen lotsas runt av en kille i 30-års ålders, som var totalt oengagerad. Dessutom fick alla en besynnerlig känsla av att något inte stod rätt till. Det var utplockat eller snarare sorterat. Var fanns alla godbitarna? Frågade därför honom varför utbudet var så klent, alla godbitarna var helt borta och fick till svar att de hade fått en förfrågan från ett kinesiskt bolag och därför plockat ut alla läckerheterna och såld dem till kineserna. Detta helgerån hade Brian aldrig tillåtet, det var bara no name-klubbor och skräp kvar, som de tyvärr endast kan lura godtrogna turister med. Alla klubbor av namnkunniga klubbmakare var puts väck. Kändes som ett skämt att en kinesisk affärsman köpt klubborna för att kanske kommersialisera sporten. Undrar vad golfgudarna med Old Tom Morris i spetsen tänker göra åt detta?
Vi sprang därför direkt upp till St Andrews Cathedral & St Rule’s Tower för att besöka Old Tom Morris grav och traditionsenligt lägga en peg på hans grav och samtidigt beklaga oss över vissa kinesiska affärsmän. Lade några mynt i stället för en peg, han behöver kanske lite slantar till en pint, när han funderar ut ett lämpligt straff till kineserna (samtidigt ett försök att gottgöra min miss från förra gången, då jag lade en scorekortspenna. Jag menade bara att han skulle ha något att skriva med till sina golfpolare i himlen, men han missuppfattade nog det hela, för min golf gick därefter åt h-e. Han undrade nog vad man använder en scorekortspenna till, i ursprungsformen matchspel? Ruggigt feltänk. Sorry Old Tom)
Dags för puben Dunvegan’s och vilka sprang vi på där om inte våra amerikanska vänner med Mike Stevens i spetsen. Märkligt, man hittar sina kompisar antingen på banan eller i puben.
Deltävling 2. Hickory Challenge – Craigielaw Golf Club
Craigielaw är en ganska nyanlagd Championship Links Course (2001) och banarkitekten Donald Steel har inspirerats av och kikat mycket på de stora linksbanorna i närområdet. Vägg i vägg med favoriten Kilspindie. Vid hål 6 ligger banorna t ex. helt kloss och ett missat inspel kan betyda att man är på fel bana och härjar. Oavsett vilka klubbor man har i bagen är den svår och i synnerhet med hickoryklubbor, pga. de torvade och branta monsterbunkrarna, samt de svårlästa, såphala och ondulerade greenerna. En golftest utöver det vanliga. Att den är tuff struntade Kjell Wiberg, LAGK fullständigt i. Han tog tjuren vid hornen, utmanade banan, spelade klokt och vann deltävlingen. En prestation att ens komma till det 19:e på denna ofta hänsynslösa bana.
Deltävling 3. Hickory Challenge – Archerfield Golf Club
Archerfield Links – Fidra Course är en makalös men också relativt nyanlagd Championship Links Course. Exklusivt i kvadrat, allt är i absolut toppklass från bana till övningsområde och klubbhus. Man springer t om. vilse i det flådiga klubbhuset, som är stort som ett varuhus. Känns lite överdådigt och när man dessutom möts av piccolos och inte ens få bära sin lilla hickorybag, samt personal i omklädningsrummet som, utan att man ber om det, putsar golfskorna åt en eller när tre man ligger med handklippare och klipper bunkerkanter, ja då inser man att detta inte är en ”vanlig” golfklubb. Hyrbilen kändes dessutom lite malplacerad bland alla Bentleys, SLS AMG och Porsches.
Trots att det är en Privat medlemsklubb, kan ickemedlemmar efter förfrågan spela som greenfee-gäster, men se till att ta med en stor påse pengar. Det kostar hisnande 5.500:- för en golfrunda (jo, ni läste rätt, f e m t u s e n f e m h u n d r a för en enda runda), men då ingår faktiskt lunch. Det ger lite perspektiv på årsavgifterna i Sverige….
Archerfield Golf Club, 18:e green mot klubbhus
Banan är en unik blandning av tallskog och Links, man skymtar Firth of Forth och är endast en mil från Muirfield. Även om den inte är en seaside Links Course är den inspirerande, naturligt charmig, har enastående finish och naturligtvis rejält utmanande att spela och som alltid är alla ärligt service minded. Inte ens på denna högklassiga anläggning fanns tillstymmelse till snobbism, vilket man tyvärr kan uppleva på vissa ”wanna-bee banor” i Sverige. Har aldrig i Skottland – oavsett bana – sett eller upplevt några som helst syntom på denna sjukdom, utan överallt är det ”How are you today, sir” och alla från hövding till kansli-, ban-, shop-, bar,- restaurangpersonal eller medlemmar, hjälper alltid till, hälsar och ler. Men så är vi också i golfens hemland.
Fredrik Werneman från Rya Golfklubb bemästrade banan på ett suveränt sätt, han spelade oerhört stabilt och vann slutligen den sista deltävlingen, som också var hans första runda i denna vecka, eftersom han anlände kvällen innan. Snacka om bra start på Skottlandsäventyret.
Magneten och golfoasen Kilspindie – igen
På hemvägen kunde vi givetvis inte motstå golfoasen Kilspindie, det blev en runda till där. Allvarligt talat, det går inte att passera denna briljanta kustpärla utan att spela banan, t om. hyrbilen styrde automatiskt in dit, den är som en magnet för såväl hyrbilar som Hickoryspelare.
Dock blev det en av de långsammaste rundorna som vi någonsin spelat på Kilpsindie. Helt fullproppat på banan och tankarna for iväg till en svensk sommardag där sega 4-bollar tar 5 timmar, minst. Men våra två 4-bollar gick båda runt Kilspindie på 3 timmar, normalt tar vi den på 2,5. Och detta trots att vi alltså hade flera 4-bollar framför oss, samt spelade en prestigefull internmatch om varsin pint. Står en pint på spel är det alltid blodigt allvar och man läser kanske puttlinjen någon sekund längre. Kjell Wiberg, Stefan Mossberg, Mattias Tjernström och spökspelaren Old Tom var törstigast och vann på makalösa 11 under par. Seg runda… Nä, självklart inte, men tänk va härligt om man även i Sverige kunde spela golfrundor runt tre timmar och slippa poängjagande, uthålande, bolletande och sega 4-bollar.
Speldag 1. World Hickory Open – Gullane 2
Åååh, neeej…. Golfgudarna var förbannade, nä riktigt förbannade. Det regnade vertikala småspik och blåste 16-18 m/s. Perfekt golfväder – not. Men man har kanske inte varit i Skottland om man inte spelat i äkta skitväder. Uppe på Gullane Hill och på hålen utmed Firth of Forth var det storm och den annars fantastiska utsikten var helt bortblåst. Normalt är det majestätiska vyer när man står uppe på toppen och kikar utöver havet, Edinburgh och Fife. I bra väder ser man lätt Luffness, Kilspindie, samt Craigielaw och vänder man sig om, Muirfield. Men idag såg man knappt handen framför sig. Golf har förresten spelats på Gullane Links sedan 1650-talet. 1884 var bana No1 klar, No 2 lades ut 1898 och No 3 var klar 1910. De två sistnämnda som vi spelar lades ut av Willie Park Jr.
På det 15:e, en par 3:a på 175 yards in i vinden, såg jag absolut ingenting och absolut inte bollen. Har man dessutom glasögon, är man rejält i underläge när det t om. börjat regna underifrån. Fick i det kompakta regnet badhuskänsla och saknade faktiskt mina simglasögon som jag har styrka i, de hade förmodligen funkat alldeles utmärkt som ”golf”-glasögon. Det kändes nämligen bitvis som om man var under vatten och tog man t ex. ett simtag i det läget, kom man faktiskt fortare framåt.
Nu hade Fredrik Werneman, Rya GK, som var lottad i samma boll, lovat att vara mina ögon, men inte ens han såg bollen. Ok, jag slår en p-boll, ingen såg den heller, detta upprepas fem gånger, men den femte bollen såg vi. Turligt nog låg alla snyggt samlade i ruffen och det blev till slut en ”enkel” fyra efter att ha missat parputten. Enkelt var det däremot inte att lämna in scorkortet, som nu var i flytande form och på väg att upplösas i atomer. Med hjälp av en fön lyckas vi rädda bitarna och t om. signera en av delarna. Alla svenskarna kom förresten i mål med hedern i behåll och hade med tanke på vädret ganska bra scorer inför fredagen, där LAGK-trojkan Mattias Tjernström låg sjua, Stefan Mossberg åtta och Klas Ohlsson nia.
Mike Stevens utslag 1:a tee Gullane 2
På kvällen var det Galamiddag i det historiska klubbhuset i Gullane och som alltid var det socialt och trevligt. Det var bl a. tal av legendaren, myten och golfhistorikern Archie Baird. Alltid lika kul att träffa honom och passade även på att ta en bild av honom tillsammans med en annan legend från The British Golf Collectors Society, nämligen David Kirkwood, där Archie poserar framför sitt Captain foto i klubbhuset. Archie var alltså i sin ungdom Captain på Gullane Golf Club under två år.
Överskottet från tävlingen går f.ö. till välgörenhet och det var även aktioner av div. unika tavlor, udda och signerad whisky’s etc, etc… där överskottet gick till två organisationer, nerologsjuka via The Euan MacDonald Centre och till hjälp för att köpa elektriska rullstolar för handikappade via Keepers of the Green. Härligt att se att många ville hjälpa till.
Speldag 2. World Hickory Open – Gullane 3
Ja, nu ska det avgöras. Vem é bäst i världen med att spela med hickoryskaftade klubbor?
Flera av svenskarna hade som sagt bra scorer från torsdagens spel, ett resultat som man alltså tog med sig, så stämningen var det i ottan, bland haggis, bacon, scrambled eggs, bönor och toast, inget fel på.
Det vertikala regnet hade ju upphört, men när vi kom ner till Gullane hade vinden t om. ökat, vilket vi trodde var omöjligt. Alla insåg att det även idag skulle bli svårspelat och många hade nog satsat en slant på det lokala golfproffset Alastair Good, som kan banan och är van vid vindarna. Men en tyske Australiensare vid namn Perry Somers tyckte annorlunda. Perry som ursprungligen kommer från Queensland är idag stationerad i Tyskland där han arbetar som PGA Professional. Att det kan storma i Queensland är ju uppenbart, för han kunde verkligen hantera de svängiga vindbyarna.
Inför fredagen ledde Alastair Good med ett slag före just Perry Somers. De två sporrade sen varandra hela rundan och spelade bländande golf med tanke på de svåra förhållanden som rådde. De två körde ett helt eget race och var hela 12 resp. 10 slag före tredjepristagarna, inget annat än imponerande. De verkade oskiljaktiga, men en förlorad boll och en trippel på det 16:e, en par 4:a på 379 yards, förstörde Alastairs dag och Perry var ikapp och förbi. Perry sköt slutligen en suverän 76:a, vilket är två slag bättre än dagen före då han alltså hade en 78:a, tot. 154. Under året har han även vunnit Hickory Championship i Tyskland, Frankrike och Tjeckien och kom trea på Svenska Hickorymästerskapet på Kevinge, så man kan väl säga att det inte var en slump. En värdig vinnare. På delad tredje plats kom Loretto School’s Director of Golf, Rick Valentine och Ewan Glen (St Andrews New).
Perry Somers mottar sitt 1:a pris av Lionel Freedman
Somers: -“It’s a great honour to win the World Hickory Championship here at Gullane in Scotland and a real pleasure to play alongside Alastair Good today”.
Slutställning:
1:a Perry Somers, Australia ( 78, 76 – 154)
2:a Alastair Good, Gullane Golf Club (79, 77 – 156)
3:a Ewan Glen (St Andrews New) (84, 82 – 166)
3:a Rick Valentine (Loretto School Golf Academy) (84, 82 – 166)
En eloge till Lionel Freedman & Co + The Scottish Golf Union
The Chariman of World Hickory Open Mr. Lionel Freedman har tillsammans med Hamish Grey, Chief Executive of the Scottish Golf Union gjort ett fantastiskt arbete. Allt flöt på bra (bokstavligt under onsdagen) och vi kommer garanterat tillbaka. Så se upp Somers. Nu åker vi till Queensland för att specialträna i märkliga kastbyar. Sen j-r….
Läckra bilder……
Till varje tävling vi skriver om, tar vi bilder och man kan enkelt kolla på alla läckra foto i fullformat genom att klicka på någon av bildväxlarna i högra menyraden, då kommer man till bildsiten Flickr, där vi länkat och samlat alla bilder.
Klicka därefter på bilden. Bläddra och njut manuellt eller sätt igång slideshowen genom att klicka på ►knappen mellan Newer och Older. Alternativt välj andra bilder/tävlingar via ”sets”, genom att dubbelklicka på By Hickorygolf. Där går också att direktklicka på Slideshow uppe i högra hörnet.
Intresserad av golf i East Lothian – Edinburgh’s Golf Coast.
Lockas ni av att spela någon av de magiska banor som finns i området kring golfens vagga, spana då in filmen:
[tube]ASAy63u9bWE[/tube]
Video: Golf in East Lothian – Scotland
– Sajt som beskriver område och samtliga banor i East Lothian – klicka här.
Quotes:
Golf is a game that is played on a five-inch course – the distance between your ears.
~Bobby Jones
Copyright © Hickory & Linksland
